You are here Tankar kring jämställdhetsarbete
Tankar kring jämställdhetsarbete
Hur står det till med jämställdhetsarbetet?
jämställda.nu tycker det är dags att blåsa liv i diskussionen. Vi kommer under de närmaste månaderna att publicera korta reflektioner kring jämställdhetsarbetet från alla som vill dela med sig av sina tankar.
Först ut är Harriet Johansson, som varit aktiv i kvinnorörelsen sedan 1970-talet.
Jämställdhetsarbetet på 1970-80-talet var roligt och givande därför att det fanns starka påtryckargrupper i samhället. Det finns det inte idag. Det finns ingen kvinnorörelse, och inte någon annan rörelse heller, såvitt jag kan se. Kamperna går upp och ner genom historien.
Vi, inom kvinnorörelsen, misstog oss på motståndet, som bidade sin tid. Makten, vilka det nu är, vässade sina klor och använde sina pengar för att intala svenskarna att vi hade det sämre än andra, betalade för mycket skatt och att vi redan var mer jämställda än något annat land. Är vi det? Vi var sist i Norden med att få kvinnlig rösträtt och vi är ännu inte mogna för en kvinnlig statsminister. Revolutionen i Sovjet 1917 gav oss kvinnor rätten till dubbelarbete och det har vi i Sverige verkligen lyckats med.
Mina aktiva år i fredsrörelsen var roliga. Framgångsrika, kan man säga. Då trodde jag att det skulle ta ca 500 år innan det samhälle jag arbetat för och strävat mot skulle förverkligats. Det tror jag fortfarande. Förändringar tar tid.
Jag var då också medveten om att vi i fredsrörelsen inte skapade fred, utan att vi gav Gorbatjov och Reagan ett alibi för att nedrusta, då båda var i den situation att ingen hade råd att fortsätta som de gjort. Fredsrörelsen gjorde att de inte behövde tappa ansiktet.
Nu undrar jag om alla vi som arbetat för jämställdhet också hjälper till att dölja något? Vad vet jag inte.
Jag tror som Elin Wägner att efter matriarkat och patriarkat så är det tid för kvinnor och män att tillsammans ta ansvar för familjen, samhället och miljön. Vår generation har i 40-50 år gjort vad vi kan för att urholka stenen, men just nu upplever vi en enorm back-lasch för jämställdhet och rörelser över huvudtaget. Men det är inte slutet. Vi och senare generationer kommer tillbaka. Det vi gjort är inte bortkastat. Det kommer att tas upp igen, inspirera nya generationer liksom vi har inspirerats utav tidigare verksamma kvinnor.
Harriet Johansson
jämställda.nu tycker det är dags att blåsa liv i diskussionen. Vi kommer under de närmaste månaderna att publicera korta reflektioner kring jämställdhetsarbetet från alla som vill dela med sig av sina tankar.
Först ut är Harriet Johansson, som varit aktiv i kvinnorörelsen sedan 1970-talet.
Jämställdhetsarbetet på 1970-80-talet var roligt och givande därför att det fanns starka påtryckargrupper i samhället. Det finns det inte idag. Det finns ingen kvinnorörelse, och inte någon annan rörelse heller, såvitt jag kan se. Kamperna går upp och ner genom historien.
Vi, inom kvinnorörelsen, misstog oss på motståndet, som bidade sin tid. Makten, vilka det nu är, vässade sina klor och använde sina pengar för att intala svenskarna att vi hade det sämre än andra, betalade för mycket skatt och att vi redan var mer jämställda än något annat land. Är vi det? Vi var sist i Norden med att få kvinnlig rösträtt och vi är ännu inte mogna för en kvinnlig statsminister. Revolutionen i Sovjet 1917 gav oss kvinnor rätten till dubbelarbete och det har vi i Sverige verkligen lyckats med.
Mina aktiva år i fredsrörelsen var roliga. Framgångsrika, kan man säga. Då trodde jag att det skulle ta ca 500 år innan det samhälle jag arbetat för och strävat mot skulle förverkligats. Det tror jag fortfarande. Förändringar tar tid.
Jag var då också medveten om att vi i fredsrörelsen inte skapade fred, utan att vi gav Gorbatjov och Reagan ett alibi för att nedrusta, då båda var i den situation att ingen hade råd att fortsätta som de gjort. Fredsrörelsen gjorde att de inte behövde tappa ansiktet.
Nu undrar jag om alla vi som arbetat för jämställdhet också hjälper till att dölja något? Vad vet jag inte.
Jag tror som Elin Wägner att efter matriarkat och patriarkat så är det tid för kvinnor och män att tillsammans ta ansvar för familjen, samhället och miljön. Vår generation har i 40-50 år gjort vad vi kan för att urholka stenen, men just nu upplever vi en enorm back-lasch för jämställdhet och rörelser över huvudtaget. Men det är inte slutet. Vi och senare generationer kommer tillbaka. Det vi gjort är inte bortkastat. Det kommer att tas upp igen, inspirera nya generationer liksom vi har inspirerats utav tidigare verksamma kvinnor.
Harriet Johansson
