Är männen förlorarna i denna arbetmarknadskris? Jag har under de senaste veckorna gått ifrån att tro att det inte var så till att tro att det är så, då flera i min omgivning indikerat att det är så.
Men igår vaknade jag…… och insåg att vi alla är förlorare inte bara männen utan också kvinnorna. Männen för att de idag har börjat att kvoteras in i typsika kvinnoyrken de yrkena som de egentligen inte har velat ha men nu finns chansen. Öppet arbetslösa män har ökat och är idag nästan 4000 jämfört med för 10 månader sendan då antalet var 2000 arbetslösa män i vår stad. Antalet kvinnor som är öppet arbetslösa är oförändrat, ca 2000 kvinnor.
Därav har det blivit möjligt att kvotera in män inom bl.a omsorgen. I en grannkommun har några omsorgchefer bestämt att tillämpa positiva diskriminering. En omsorgschef har deklarerat på en arbetsplatsträff att de hade bestämt att positivt diskriminera män till alla nya tjänster. Vilket de också har gjort, de tre senaste tjänsterna hade blivit tillsatta av män, oavsett utbildning, endast en man var kvalificerat utbildad.
Flera män som arbetar inom omsorgen tycker att det är roligt och ett bra jobb, trots sämre lön. Men utbilda sig, är det nödvändigt?
Många kvinnor har omsorg som sitt drömyrke och de utbildar sig men blir förbigångna av män utan utbildning pga positiv diskriminering.
Det är viktigt med blandade arbetsgrupper ålder, kön, etnicitet, utbildning m.m. Men hur bra utför vi vår arbetsprestation i ett yrke som vi egentligen inte vill ha eller inte intresserar oss för att skaffa utbildning inom? Helst skulle jag vilja att vi slutade se oss själva som kön utan som kompetenta individer med jobb som vi vill ha och som kan vara ett drömjobb.
Men om man istället anser att den positiva diskriminering som omsorgschefer ägnar sig åt är ett tecken på att männen och kvinnorna håller på att byta plats i arbetslivet dvs att de högre utbildade kvinnorna får de bättre arbetena och männen får ta kvinnornas plats inom låglöneyrken. Då kommer vi kanske i framtiden att se en annan könsordning, vilket inte är ett tecken på att uppnå jämställdhet.
Men enligt den statistik, som jag tagit del, av finns inte indikationer på att så är fallet. Kvinnan blir också förlorare.
Det är ett tidigare känt fenomen att manliga och kvinnliga chefer anställer män före kvinnor. En chef sa: Ja, det är lite jobbigt att vara enda kvinnan i en ledningsgrupp, förstår inte varför det är så……….Sedan anställde hon en man till……..Jag kan undrar när poletten ska trilla ner. För det är väldigt många, både män och kvinnor som inte förstår hur de egna handlingarna påverkar jämställdhet.
Oavsett så måste det vara fel att kvotera in någon utifrån kön till ett arbete, som individen kanske egentligen inte vill ha. Är det verkligen så att alla kvinnor ska bli chefer eller vill bli chefer. Vad är det vi kämpar för? Vi vill väl ha det arbete som vi är mest lämpade för oavsett vilket kön vi har.
Är det inte dags att börja se kompetens, dvs. utbildning och erfarenheter, istället för att se kön.
Enligt Lotta Snickare, forskare på KTH, så utför män och kvinnor samma arbete på liknande sätt. Det finns inga skillnader. Varför är vi då så duktiga på att ge männen kompetens enbart för att de är män. För enligt Lotta Snickare så vill vi fortfarande anställa män till yrken som är förknippade med män. För att en kvinna ska komma ifråga så måste hon vara oerhört kompetent, anser hon.
Historiskt sett, enligt Yvonne Hirdman professor i historia, så fanns kvinnolöner inskrivna i kollektivavtalen fram till 1960. Mycket tack vare att kvinnor engagerade sig fackligt och att Folkpartiets kvinnor var aktiva i frågan om kvinnors löner försvann de separata kvinnolönerna. Men på ett sätt lever de kvar. Kvinnors löner är lägre än männens inom de flesta yrken.
1976 kom den första jämställdhetslagen , enligt Hirdman, till för att främja lika rätt till arbete, anställning och andra arbetsvillkor mellan könen. Ännu in på 2005, säger hon, finns det en snedvriden syn på kvinnors värde i arbetslivet. Det är svårt att få bort det gamla synsättet helt och hållet. Men man har tack vare jämställdhetslagen blivit bättre på att uppmärksamma orättvisor som finns på arbetsmarknaden.
”Jag vill avsluta med att citera Daniel Pernikliski som säger: Det verkar inte spela någon roll hur man vrider och vänder på det, det blir alltid fel med en kvinna i arbetslivet. Hon kan helt enkelt inte göra rätt. Jag vet inte hur man snabbast blir av med det problemet. Det enda jag med stor övertygelse kan säga, är att det sker i precis samma sekund som pappor slutar ses som avbytare eller barnvakter till sina egna barn.”
