Att sitta vid ratten

Ibland blir det så tydligt. Nästan outhärdligt tydligt. Jag talar om det faktum att halva befolkningen utgör reserv åt den andra hälften. Fortfarande och i så många avseenden. Mönstren lurar under ytan och lägger krokben när vi minst anar.

Självfallet talar vi inte längre om de här sakerna på det sättet. Annat var det ju förr, då kvinnors betalda och obetalda arbete var beroende av allt från statsmakternas infall till religiösa dekret. Alla vet vi att kvinnor utgjorde reserven i krig - tog hand om gårdarnas skötsel och såg till att befolkningen inte svalt ihjäl under Karl den tolftes härjningar och höll igång produktionen i de krigsdrabbade länderna under världskrigen. Det är fakta som just används för att visa hur kvinnors arbetsinsatser ständigt anpassats till männens, att de så kallade kvinnliga och manliga arbetsområdena bara existerat med sina oöverstigliga gränser när mannen funnits på plats. Det var då, tänker vi, eftersom vi vet att kvinnor idag utbildar sig mer än män och finns inom så gott som alla arbetsfält. Men, mönstren då?

Ibland är det i de riktigt små detaljerna som helheten blir tydlig. Som när Bengt Erik förnöjt konstaterar i ekonyheterna att: ”Hon tycker att jag kör så bra.”

Just det, tänker jag och lyssnar förstrött vidare på inslaget om att PRO och NTF i Jönköping tänker hjälpa äldre kvinnor att våga köra bil igen. Gunnel säger att det är väldigt ”bekvämt att slippa köra” och blir egentligen inte särskilt upprörd förrän det börjar talas om jämställdhet. Det är nämligen i jämställdhetens namn som kvinnorna nu ska träna upp allt körvett de förträngt som bekväma och oansvariga passagerare genom åren. Ingen nämner att kvinnor lever längre, är friskare och därmed också utgör en resurs när det gäller att fixa maten från butiken, hämta medicinen, skjutsa den sjuke maken till läkarbesöket eller hämta barnbarnen när fritids stänger för tidigt för de stressade föräldrarna. Ordet reserv nämns inte heller. Finns bara i min hjärna. Biter sig fast där och får substans när det plötsligt handlar om vardagen i det spännande programmet ”Heliga familjen”. HAN (den blivande pappan) säger inte att ”det är bekvämt att titta på när hon gör det” utan försöker förklara varför han varit lite oengagerad under graviditeten. Man anar till och med lite kritik när han antyder att HON genom att smyga runt på barnklädesavdelningarna utan hans vetskap, gjort honom till något av en – ja, faktiskt, reserv.

Och så är det ju. När barnen kommer är mönstren där, det är bara att titta i SCB:s jämställdhetsstatistik. Mönster som det är så lätta att falla in i, så lömskt kamouflerade med ”bekvämlighet” och ”passar oss bäst”. Men det som sakta men säkert vänjer kvinnor vid passagerarstolen för att den är ”bekväm”, ger samtidigt mannen rätt att bestämma över sitt deltagande. Att bestämma om han vill vara reserv eller inte, om han vill vara förälder och dela barnledigheten, om han vill jobba deltid eller heltid, om han vill sitta vid ratten eller inte. Mönster som gör att HAN löper väldigt liten risk att behöva gå en ”fräscha upp dig” kurs i 75-årsåldern för att kunna behålla kontrollen över sin bil.

Jag hör den blivande mamman (med värkar) lite urskuldande säga ”okej” till den blivande pappan som velat få vara med och köpa barnkläder. De vill ju vara jämställda. Så bra, tänker jag, men kan ändå inte låta bli att fundera över om hon har körkort.