Blir det julstämning i ett hem utan en kvinna? – är min fråga!

Vi kvinnor pyntar och strävar för att det ska bli en stämningsfylld och mysig jul! Ja, allt för att familj och släkt ska trivas och ha det bra, antingen vi orkar eller inte!
I varenda vrå ska det helst vara rent och julfint – inget bör försummas! Kulturen har överfört kraven på kvinnorna som är enorma, speciellt bland kvinnorna själva. Ändå är dagens mormödrar och farmödrar inte som kvinnorna var från gamla tider där de oftast var hemmafruar och skötte allt ”kvinnogöra” i ett hem. Där de gjorde varenda maträtt helt och hållet från slakt och skörd och där de tävlade mellan stugorna i maträtter och julvask.

I mitt stilla sinne undrar jag om julen blir den samma om vi byter ansvaret mellan könen? Vad jag har upplevt i min bekantskapskrets är att julens ansvar ligger på kvinnan och utan HENNE står vi där plötsligt inför att välja bort att samlas och träffas. Om inte HON finns till hands finns det oftast ingen som tar hand om familjen och julborden, verkar det som. Det tycker i alla fall jag mig se, fortfarande år 2007! Jag frågar mig; Blir det julstämning utan HENNE, eller är det något som vi kvinnor har skapat?
Troligen infinner sig julstämningen i nytvättade fönster och nyupphängda julgardiner. I nystädade skåp och nytvättade inventarier. I nystrukna juldukar och i julpynt och julmat! Eller är det rent av så att en del av julstämningen är just det - att HON stökar, städar, handlar, gör julmat, ”gnäller” och pyntar? Skulle det bli detsamma om HAN skulle ”göra julen”? Min sambo påstår att det INTE skulle bli det. Julen skulle bli enkel här hemma, säger han. Men, vill JAG ha det så? Jag tror det skulle bli en saknad för oss alla i familjen! Jag säger inte att alla män är fantasilösa och handlingsförlamade inför julen men överlag så förväntar de sig att HON tar hand om julstöket.
HON, det är mamma, syster, fru, sambo, dotter eller svärdotter. Finns inte dessa personer så får det oftast vara – då får det räcka med att handla lite färdig julmat, lägga på en julduk och tända ett ljus där man ska äta. Vad som fick mig att tänka på detta och att jag såg könsordningen så uppenbar var några diskussioner om julfirandet inom familjen alldeles nyligen. Som i de flesta familjer, nu för tiden, så är vi oftast sambor med barn från olika håll och det resulterar oftast i att det blir ett ”knåp och ett knep” att få till dessa julsammankomster.
Hemma hos oss innebär det att vi är sammanlagt tjugotre personer om vi samlar alla barn med partners och alla barnbarn. Då har vi inte räknat med våra expartners och deras nya förhållanden. Julstämningen här hemma skapas på lång sikt (för oss pensionärer finns tid men inte hälsa för tung belastning) Ska vi samla alla som kan komma på en gemensam måltid så blir det problem, inte för platsens skull utan för arbetets skull som oftast hamnar på en person. Det blir ett förarbete och en hets som gör att HON inte håller för trycket av alla gäster, även HAN i huset uppför sig som gäst. Allt blev så tydligt när HAN nyligen berättade att han hade blivit tillfrågad av sina - om vi skulle samlas på julen hos oss? HAN hade då svarat på frågan; att det kan vi nog inte göra för ”HON orkar inte” Jag tolkar det svaret som att; vi har ingen där hemma som kan stå för servicen och ta hand om er! Eller, var det en vädjan till dottern eller svärdottern att de skulle erbjuda sig att ta hand om det i stället, därför att de är kvinnor?
I mitt stilla sinne undrade jag – HAN då? Kunde inte han erbjuda sig att stå för servicen eller be sina barn vara hyggliga att göra det tillsammans med OSS. Nej, den tanken slog honom inte – av gammal vana! Alltså innebär det att jag blir ett hinder! Jag får skämmas som inte är den KVINNA som kan ställa upp på hela kalaset! Ska det vara så i detta jämställda land? Och ska jag verkligen skämmas för att jag inte orkar handla allt som behövs, laga all mat, passa upp alla dessa personer och städa efter all ”röran”.

Jag strävar ständigt med jämställdhetsfrågor, rättvisa och orättvisor men ändå skäms jag om jag inte gör det som anses vara min plikt! Hur ska vi kunna ändra på dessa traditioner? Eller är det kanske bara vana och tanklöshet? Och, jag undrar – hur många med mig har det likadant på helger och bjudningar? Jag ser ju (i alla fall inom min bekantskapskrets) att människor träffas mindre och mindre – de kvinnor som har ansvaret vilande på sina axlar hinner och orkar helt enkelt inte längre. Oftast förvärvsarbetar de på heltid och därutöver har de inte bara sig själva att ta hand om utan även sina barn, i många fall sina friska män och ansvaret för familjehemmet!
Ett annat exempel som blev så tydligt inför julen var att i en av barnfamiljerna diskuterades hur DE skulle fira julaftonen och hos vem de skulle vara. Sambon i huset hade en önskan om jul hemma och föreslog därför att de skulle ha julaftonen detta året och samla föräldrarna där. HON sa till honom att då får vi hjälpas åt för jag hinner inte ensam! (till saken hör att hon arbetar heltid och har två egna minderåriga barn) Han svarade att; det kan jag inte för jag har så mycket att göra sååå! (till saken hör att han är direktör och har anställda som sköter företaget)
– Alltså, blir det ingen samling där på julaftonen utan hon ordnade så att de kan komma till en av föräldrarna istället. Detta med att de unga (även om de har egna familjer) alltid ska vara hos sina föräldrar på jul har tydligen också blivit en tradition. Eller är det för att de inte orkar - eller är det av ren bekvämlighet? Vår generation har ju skämt bort sina ungar och ställt upp på dom kravlöst i tid och otid. När jag tänker tillbaka så har jag haft hand om julaftonen de flesta jular sedan jag blev med egen familj, även när våra föräldrar levde. Men dagens unga verkar inte ha kommit på tanken att de ska börja ha julfirandet hemma hos sig själva för sina egna barns skull även om de har skaffat sig stora familjer. Nej, de far oftast runt till de olika mor- och farföräldrarna som ”skottspolar” med barnen hängande i ett släptåg under hela julhelgen och firar oftast själva julaftonen hemma hos någon av sina gamla och utslitna föräldrar. Stressa inte! Det blir jul ändå, säger många. Men, hur många av oss kvinnor har testat detta?

GOD JUL och ett jämställt GOTT NYTT ÅR önskar jag er alla, läsare och jämställdhetssträvare!