Feministiska tankar från södra Indien.

Jag och min barndomsvän Anna har spenderat dryga 2 veckor i Indien. En resa tillbaka till den stad jag föddes i och den kultur som jag finner så intressant, har äntligen blivit av! Under vistelsen i Indien växte tankar kring feminism och den fråga som många så ofta funderar över i Sverige. Hur långt har vi kommit och vart är vi på väg? När vi frågar oss det vill vi ofta jämföra oss med övriga länders arbetsmarknad, olika religioner jämförs med vårt sekulära Sverige (?) eller så jämförs olika statistiska undersökningar om representation i regering och riksstad. Vi glömmer till och med ofta bort att den historia kvinnorörelsen haft och ser inte att de privilegier vi har nu en gång kanske inte fanns.

Efter resan kände jag att jag kunde ge de tvärsäkra svaren: Ingenstans, Superlångt och Det beror på. Jag stötte på både likheter och skillnader och gladdes i mitt hjärta över att feminismen även ser att andra maktstrukturer samverkar för att förtrycka människor.

Låt mig börja med Ingenstans: Jag och Anna hade förmånen att umgås tillsammans med Neena, en ung kvinna runt 25 år som var bosatt i Kochi. Hon jobbade som engelsklärare och var ena dottern av två i en familj med en kristen präst som pappa och en mamma som hemmafru. Under en fika en kväll började vi diskutera politik lite lättsamt. Neena var nämligen inte intresserad av politik, men jag tänkte att hon som arbetande högutbildad och ogift kvinna kanske visste något om någon feministisk rörelse som haft framgångar och var synliga i Kochi. ”Oh, yeah! They are really crazy”, fick vi till svar. Anledningen till detta var enligt Neena att feministerna visserligen gjorde ett bra jobb när de tog hand om de gifta kvinnor som blivit utsatt för våld av sin make. De talade alltid sanning sa hon. Men de hjälpte även kvinnor som lurade män. ”Hurdå menar du?”, frågade vi och någonstans hade vi hört resonemanget förut, om de kvinnor som med sin kropp som verktyg lurade av män pengar genom att ligga med dem. Där var den igen, precis som hemma. Historien om madonnan och horan. Lika aktuell här som hemma.

Superlångt kände jag dock att vi kommit i äktenskapsfrågan. I Indien är en kvinnas framtid byggd på bröllop. Det spelar ingen roll om du är utbildad eller ej. Den hemgift, som enligt lag inte längre får förekomma, men gör det ändå, är nödvändigt för att ligga bra till ekonomiskt och i status. Vi berättade för Neena att i Sverige bygger, förhoppningsvis, majoriteten av äktenskap på kärlek. Vi berättade att många gifter sig inte alls och att många skiljer sig sen också, eftersom kärleken kanske tog slut. Sen fortsatte vi berätta om att vi själva inte var gifta trots att vi levde med våra pojkvänner. Det tyckte Neena var konstigt. ”Det skulle aldrig gå här” sa hon och menade också att hon gärna ville bli gift och längtade efter bröllop med pompa och ståt. Så här 2009 känns det otroligt avlägset, trots att min sambo kanske tjänar mer än jag, att jag skulle gifta mig för att överleva och bli försörjd. Vad långt vi kommit ändå, trots att vi har en del kvar att kämpa för i äktenskapsfrågan, vad långt vi kommit.

Låt mig slutligen berätta om miss Edit. Grundaren av det barnhem jag föddes på. Då, en religiös ung kvinna från USA som sa upp sig från sitt jobb och drog iväg till Indien för att på något sätt hjälpa fattiga människor. Nu, dryga 80 år fortfarande verksam på det ställde hon byggt upp, med tanken om att fortsätta så länge hon bara kan.

Innan mötet med Edit var jag ganska förväntansfull. Jag hade hört att hon kunde var lite svår, men tänkte ändå att utan henne kanske jag inte hamnat i Sverige. Och jag tänkte att hon kanske inte haft det helt lätt som ung, ensamstående kvinna att driva och hålla igång och utveckla en organisation så stor som denna. Vilka intressanta frågor det kunde bli! Ja, det beror på. Vem var det nu som sa: ”Makt korrumperar och båda könen faller för den?” Mötet med denna kvinna kanske kommer att vara det mest bisarra som jag varit med om. Det var en blandning mellan att stå vid tavlan utskämd och uppläxad av den auktoritära läraren och att gå bakåt i tiden till kolonialtid och rasism. Edit hade verkligen tagit på sig rollen som Moder Teresa. Min visit hos henne handlade inte alls om att hon var intresserad av hur det gått för mig, utan om att jag skulle visa tacksamhet för att hon hjälpt mig. ”You were given to med and you have to be grateful” Man kan väl säga att besöket blev rätt stelt. Det blev inte heller direkt bättre av att hon hade en liten silveringklocka som hon ringde i när hon ville något. Hon hade givetvis två stycken kvinnor som lagade hennes mat, städade, masserade hennes fötter och skötte det nödvändiga polerandet av silverklockan vid behov.

 Ras och klass, aldrig någonsin har det varit så uppenbart för mig att trots att Edit berättade om hur blivit kallad galen och säkerligen mött ett enormt motstånd som kvinna så kanske hade hennes roll ändå varit skrämmande självklar från början i en annan maktanalys. Då hon som vit, utbildad, kristen kvinna drog iväg för att uppfostra och civilisera bråkande muslimer och hinduer. Och kanske var hennes hjälpsamhet mot utsatta fattiga kvinnor förvisso värdefull, men än dock lika girig i den självklara tacksamhetsskuld hon ville att ”vi hjälpta” borde känna.

Så alltså, vi har kommit dit jag sa. Överallt och ingenstans. Vi är lika och vi är olika.  Det ska vi komma ihåg och ta med oss in i vårt arbete när vi analyserar och funderar över den globala och internationella kvinnorörelse vi är verksamma i. Lika, olika, men med samma mål och förhoppning om rättvisa.

Hilda Rolfsdotter