I ett urbant och sekulariserat samhälle är allting likadant om än med några små ytliga förskjutningar

Numera är det nästan bara i jobbet som jag åker förbi vägen.

Norr om Alingsås på E 20, efter Bälinge kyrka på backkrönet står skylten ”LJURHALLA 17” och då blir det solsken, humlesurr, kliande myggbett, doft av nyskördat hö, snusrinniga mungipor och vådliga bilfärder med bondgubbarna i ”P 1258” eller ”tvåminuteriett,  även om det är mitt i vintern med snöfall, bitande blåst, minusgrader och nästan konstant mörker.

Vägen till Ljurhalla leder till mitt sommarland – Skogsbygden - där jag tillsammans med föräldrarna, hunden och marsvinet tillbringade minst två veckor varje sommar under mina 16 första levnadsår. Det var på bondgården, hos faster och den mycket äldre kusinen som nästan allt viktigt hände.

Det var här jag blev människa och tvåspråkig. Det var här jag rörde mig obehindrat mellan männens värld och kvinnornas. Det var under mina sommarveckor jag lärde mig tala och förstå männens språk och koder.

Det var inomhus med faster jag lärde mig väva, spinna, sy och baka sockerkaka. Det var hon som läste bibeln, ”lät maten tysta mun” och lyssnade på morgonandakten på radio. Det var ute med kusinen och gubbarna jag lärde mig köra traktor och använda redskap. Jag lärde mig maktspråk och läste SE och FiB Aktuellt… och tillhörde dom ”som var viktigast”.

Kvinnorna ansåg att ”tösa ska inte gå ute med kära, dom förstör na´ ”… och kvinnorna hade rätt. Som oftast, men inte som dom trodde!

- Släpp ut tösa och sätt na´ på traktor´n, ansåg kusinen och så hamnade jag tre år gammal bakom ratten på en grå Ferguson. Mamma stod maktlös bredvid och ylade om hur farligt det var, kusinen ansåg att även små barn har förstånd… och så körde jag på ettans växel i låååångsam snigelfart mellan hässjorna. Och förstod farorna, var försiktig och ägde världen!

Det var inte svordomarna, sexanspelningarna och grabbigheten som ”förstörde”, det var känslan att vara en av dom viktigaste, en av dom med makt. Den känslan, så självklar för männen och så okänd för kvinnorna. Från vaggan till graven!  Att vara den som bestämde och satte ramarna, den som hade frihet, den som aldrig blev ifrågasatt, den som tyst åtlyddes och den som världen kretsade runt.

Så var det i männens värld. Männen arbetade ute – ofta i grupp – dom gjorde det nödvändiga arbetet lustfyllt, tog raster och pauser, gjorde små ”nöjesresor” med bilen till Alingsås och fick maten serverad – åt, vilade och fortsatte utomhusarbetet. Det fanns alltid rena kläder och en kvinna som servade…

Männen föraktade kvinnoarbetet och visste tydigt vad kvinnor kunde och inte kunde. Kvinnor var sexobjekt och fina att titta på (”pinupbilderna” var många), kvinnor skulle laga mat, städa och se till ungarna. I stort ansågs kvinnor vara duktiga på tråkigt, monotont, enkelt och inte så ”viktigt arbete”… Kvinnor kunde inte köra bil, använda maskiner eller ha åsikter om jordbruket. Dom fick tycka till men beslutet låg hos männen, som ofta lite överseende ”lät kvinnorna hållas”… om aktiviteterna inte störde männens planer! Det intressanta, riktiga och viktiga arbetet utfördes av män.

Och av mig! Jag körde traktorn i höskörden, så bra vid 12 års ålder – innan jag blev kvinna och fortfarande var neutralt barn – att gubbarna tyckte att ”det är klart att tösa ska ha betalt ho´ mä´…” och så fick jag 50 kronor. Och jag var nästan man. Skapelsens krona.

Sen kom puberteten och jag trillade ner från den manliga piedestalen och jag blev en kvinna bland andra kvinnor. Underordnad! Har fortfarande och för alltid ärr och skråmor efter det höga fallet… men jag är tvåspråkig och arg!

Och förhållandet mellan män och kvinnor, dom olika villkoren och könsvärderingarna är lika levande idag som i mitt sommarland för snart 50 år sen…

Men mig lurar ni inte gubbar!
 
Kerstin Jörnäs