Jämställdhet kan inte graderas

”Vi ber inte om några speciella förmåner, bara rättvisa”, säger hon. Hon som är en av de många suffragetterna i filmen ”Iron jawed angels”. ” Hennes ord handlar om rätten att vara medborgare uttryckt i rätten att rösta och året är 1916 i USA.  ”Jag bryr mig inte om vad kvinnor använder sin röst till, de ska bara ha den”, säger en annan av dessa fantastiska kvinnor. Hon har inga illusioner om att kvinnor är på något visst sätt, varken bättre eller sämre än män – men de är människor. Människor och med det borde följa fulla mänskliga rättigheter.

Jag ser filmen ungefär samtidigt som jag fått e-post från ”mina vänner statsvetarna”, som vill att jag – som jag gjort i flera år nu – ska svara på lite frågor om ”politiken”, så att de ska ha underlag för sina prognoser och verka allmänt kunniga i media. Men nu – med filmen i färskt minne – blir det svårt att utföra samhällsplikten, rent av absurt. Jag ska nämligen gradera olika frågors betydelse. Inte alls viktigt, viktigt, mycket viktigt, ja, ni vet hur det ser ut i enkäter. Jag ska jämföra. Ta ställning till ”ökad jämställdhet mellan kvinnor och män”  i samma veva som jag säger vad jag tycker om kulturutbud, ekonomisk tillväxt, miljöförstöring och arbetslöshet. Hur är det möjligt? Hur kan jämställdhet vara en fråga som kan graderas och ställas mot andra frågor? Hur långt har vi kommit från kärnan i kvinnornas kamp för det som då, i början av förra seklet, ansågs vara det yttersta beviset på att vara fullvärdig medborgare?

Jag sitter här trygg med min rösträtt år 2009 och inser att, precis på samma sätt som i det sekelskiftespatriarkat som filmen skildrar, reduceras idag frågan om kvinnor och mäns lika värde och möjligheter till en specialfråga. Viftas bort, som en obehagligt störande fluga. Det fanns viktigare saker då, som att avsluta ett världskrig till exempel och det finns viktigare saker nu, som till exempel en ekonomisk kris.. Samma gamla diskussion vårdas och hålls vid liv: ”Det där med jämställdheten får vi ta när det andra är löst.” Men, vem kan egentligen tillåta sig att resonera så? För mig som kvinna är argumenten kränkande. Visst, vi har kommit långt, men det kan aldrig vara nog förrän vi nått hela vägen fram. Jämställdhet kan inte graderas. Den kan inte ”gå för långt” som Janne Josefsson ville diskutera i teveprogrammet Debatt för några månader sedan – jämställdhet är absolut. Antigen råder den, eller inte.  Halva befolkningen kan inte vara ”nästan” jämställd, kan inte vara nöjd med att vi har det så mycket bättre i Sverige än i övriga världen. Det är att svika dem som gått före, dem som kommer efter - och kvinnor i övriga världen.

Jag inser att den enkät jag ska besvara är en del av en struktur som vill osynliggöra kärnan i jämställdhetsdebatten, att den vilseleder och för oss bort från huvudfrågan. Bort från den fråga som faktiskt är den samma idag som när kvinnor hånades och misshandlades för sin kamp för att få lägga en valsedel i en urna; Ska både kvinnor och män ha samma rättigheter på livets alla områden? Ska kvinnor och män vara individer på samma villkor?
Vi vet att rösträtten var ett stort steg på vägen, men vi vet samtidigt att den faktiskt bara var just ”ett steg”. Idag handlar det om andra aspekter, bland annat om att vägra låta etablissemanget göra jämställdhet till en fråga av många, en specialfråga. För att stå emot måste vi behålla fokus. Rösträttskvinnorna vägrade vara snälla och ”vänta på sin tur”. De tog smällar, förlorade anseendet, hälsa och till och med sina liv.  Filmen ”Iron jawed angels” ruskar om och påminner mig om att jag vill vara med och se till att deras kamp någon gång ”går i mål”. Medverka till det överallt där jag är – hur tjatig och trist jag än anses vara. Det har betydelse att vägra vänta, att tala om jämställdhet, även där ”publiken” är liten och åhörarna trötta.

För - faktum är ju att de STORA frågorna som ska ”lösas först”, bara kan få en lösning om kvinnor och män har samma möjligheter och på ett självklart sätt finns med där besluten fattas och makten finns. Inte för att vi kvinnor är bättre eller sämre – utan för att vi är människor.
 
Kicki Borhammar