Jag är en fegis

I hela mitt liv har jag känt mig feg och rädd för olika prövningar, ormar, mörkret eller elaka människor osv. Men jag har alltid försökt övervinna mina rädslor. Haft en stark vilja till utveckling och törstat efter kunskap.

Men de senaste åren har jag kommit på att jag är onormal…
Gemene man dvs. mina medmänniskor i samhället fungerar inte på samma sätt som jag. De övervinner inga rädslor, de följer minsta motståndets lag och vill inte ha ny kunskap eller ser ingen tjusning i att testa sina gränser utan de tycker bäst om att sitta i en sorts ”Comfort Zon”. Dvs. endast göra som de alltid gjort eller använda endast det dom redan vet. Inte konstigt att det finns så mycket motstånd till förändring.

Jag har också ett motstånd mot förändring, jag kan också protestera ibland men skillnaden är nog att jag ändå lyckas ”passera” mig själv, så som den egna skuggan ibland gör. Få mod att våga pröva, trots att jag alltid känner mig som en fegis och trots att jag egentligen inte vill ha en förändring.

Antagligen en orsak till att jag är arbetslös. Har blivit för gammal för studielån eftersom jag redan läst i många år, inte har jag heller tagit mig i kragen och skrivit en projektplanering för att eventuellt söka forskarutbildning och sen fattas ju pengarna som jag inte hittar vart jag ska söka, stipendier eller liknande verkar inte finnas för mitt forskningsområde.

Min bok får ingen fart på sig eftersom jag inte tror att jag får skriva böcker samtidigt som jag stämplar utan att fråga om lov. Kan ju pröva att skriva under pseudonym förstås.
Så visst är jag fortfarande feg, man måste ju våga för att kunna vinna men är det inte det jag gjort hela livet och fortfarande har jag inte vunnit eller har jag det… Svåra frågor…

Visst finns det fortfarande hinder att kliva över. Men jag tror att det största hindret är samhället och alla människor som gillar ”comfort zon” för de får jobb eller har en bra bridgepartner. De säger ju inte heller vad de tycker utan håller med och stryker medhårs. Åsikter får andra ha. Jag förstår att jag inte passar in i detta samhället, jag förstår varför jag inte får arbete och jag förstår att det är så här mitt liv kommer att se ut.

Jag vet att mitt liv är mycket mer fartfyllt och spännande samt mycket mer viktigt för mig än vad andra människors liv är för dem. För jag skapar min otrygga framtid och ovisshet. Jag känner varje dag att jag har ett liv och att jag kommer att överleva utan att få alkoholproblem eller psykiska besvär. Jag vet också att om jag blev tvungen att befinna mig i en sorts falsk ”comfort zon” så skulle jag inte må bra.

Mitt liv är det bästa en person kan ha (lite mer pengar hade inte skadat) och min familj är underbar. Fegisen i mig kommer att finnas kvar men hinder är till för att överkommas…