Känslostormar i (för)tryckande motvind...

Senaste tiden har många tankar snurrat i mitt huvud och många känslor cirkulerat i min kropp. Jag har varit upptagen med och uppslukad av debatten kring så många frågor som berör jämställdhet. Jag har debatterat om prostitution, sexualmoral, yttrandefrihet och feminism.

Varje gång jag diskuterat dessa frågor senaste tiden har det slutat med att jag blivit förbannad, arg, förtvivlad och mitt bittra jag fylls på med ytterligare bittra och upprörda känslor. Debatten handlar bland annat om Petra Östergrens bok om prostitution och feminism, den handlar om sexualmoral och våldtäkt, den handlar om yttrandefrihet och lagstiftning som skydd för HBT-personer och givetvis om ”Stureplansprofilerna” och övriga män som har ett rättsväsende bakom sig som skuldbelägger kvinnor och frigör myter om män och deras sexualdrift eller oförmåga till förstånd. Det gör mig så himla förbannad.

Hur är det möjligt att kvinnor som har fysiska skador och berättelser och övertygelse om övergrepp blir nekade att bli betrodda? Hur kommer det sig att de åtalade har rätt att skylla på att de inte har förstånd medan kvinnor ska förstå att varje potentiell man kan vara en våldtäktsman, varje kort kjol och fylla förminskar dina mänskliga rättigheter, varje försök till upprättelse riskerar att slå tillbaka mot dig med en käftsmäll så hård att du knappt tror att det är sant?

Idag sätter jag mig framför min dator och den första artikel som jag ser är den om de män som hyllar ”Hagamannen” på sin hemsida. Först blir jag arg, sen blir jag trött och sen blir jag likgiltig. Varje dag är full av antifeministiska händelser och mitt hopplöshetsförråd växer sig större och större. Hur ska jag göra för att orka? Hur ska jag göra för att fortsätta hoppas? Hur ska samhället lyckas få kvinnor att känna sig trygga, jämställda, betrodda med ett rättsväsende som fortsätter att skuldbelägga kvinnor för det förtryck de utsätts för? Hur vi än vrider och vänder gör vi fel. En bekant till mig som utsattes för en våldtäkt satte genast igång att läsa ”Flickan och skulden” efter sin anmälan. Det ledde till ett bakvänt och orättvist sätt att försöka anpassa sig efter det samhälle som manssamhället innebär för en utsatt kvinna i ett rättsväsende som använder mannen som norm. Hennes fokus var självklar: hur ska jag se ut, bete mig, ha på mig, säga – för att inte bli sedd som en slampa? Vem kommer tro mig? Hennes utgångspunkt var att (över)bevisa en sanning, utifrån en föreställning och övertygelse om att hon från början redan hade förlorat.

Så vad ska man göra då? Hur ska vi orka kämpa? Min styrka sitter i min ilska. Att vara arg är bra för mig. Det får mitt engagemang att fortsätta och den blåser på min glöd som finns där. Jag vill förändra! Jag vill ha rättvisa! Jag vill ha jämställdhet! Min styrka är min ilska och mitt hopp finns hos alla andra människor där ute som är lika engagerade, arga och upprörda som jag. De som vill och har ork att förändra trots det hårda motstånd vi möter. Slut upp, engagera er, hitta vänner eller föreningar och organisationer som jobbar för samma intressen som du och hitta styrkan i ett nätverk som står på din sida. Så blir vardagen mer hoppfull och möjligheter till medvind istället för motvind mycket större.