Slut på tålamodet

Tålamod. Ordet är grått. Är varken särskilt publikfriande eller provocerande – men mig får det att se rött! Inte för att jag har något emot innebörden. Tvärtom. Visst är det så att ”droppen urholkar stenen” och att tålamod är en absolut nödvändig ingrediens i vardagen för att barn och vuxna ska utvecklas. Kan till och med ofta efterlysa större utrymme för tålamodet och reflektionen.

Nej, min ilska handlar om ett annat slags tålamod. Det destruktiva tålamodet, det som anvisas vissa grupper och systematiskt används för att bygga en hög skyddsmur runt den rådande könsmaktsordningen. ”Visa tålamod, det tar tid att förändra attityder”. Det magiska mantrat dammas av så fort den skeva maktfördelningen mellan könen förs på tal. Många nickar instämmande utan att ett ögonblick fundera över logiken i att i dagens läge påstå att attitydförändringar tar tid.

Det är 2008 och vi fullkomligt rusar in i förändringen. Söker upp den. Ordet förändring omges av en skinande gloria och just attityden till att ändra attityd har väl aldrig varit lika positiv. I sin iver att hänga med ändrar svenska folket vanor i ett sällan skådat tempo. Snart sagt allt vad personlig betjänig heter har ersatts med knappande och vi är ständigt ”uppkopplade”. Vi hämtar information, köper och säljer, förströr oss och träffar våra vänner på nätet. Samtidigt har allt fler vant sig vid ”att välja – allt från elleverantör till skola för barnen, gamblar med sina pensioner på börsen, bestämmer sig för parti på valdagen och tycker det är ganska självklart att svenska ungdomar slåss med vapen i hand på utländsk mark. Tala om attitydförändring! Vetenskapen får förlåta, men det krävs knappast mer än en snabb blick för att konstatera att det idag faktiskt är lätt att ändra attityder och beteenden – om det bara inte handlar om jämställdhet, förstås.

Nej, på jämställdhetsfronten är det tålamod som gäller. Media speglar håglöst läget. Konstaterar att det funnits kvinnliga poliser i 50 år, men att ingen ännu lyckats utforma en skyddsväst för kvinnors kroppar. Kvinnliga politiker inbjuds att berätta om hur de omnämns med förnamn och beskrivs utifrån klädsel och röstläge. Lönestatistiken rabblas som en repris av de senaste 20 årens rapportering om att kvinnor är mindre värda än män på arbetsmarknaden. Och att den ena könsneutrala reformen efter den andra konsekvent drabbar kvinnor hårdast, nämns eventuellt i en bisats. Det får vara nog nu. Det är uppenbart att det anbefallna tålamodet håller på att omvandlas till acceptans. Ett konstaterande i väntan på att ”jämställdheten kommer”, liksom av sig själv. Men få saker kommer av sig själv och definitivt inte jämställdhet. Det är hög tid att lära av historien och göra upp med tålamodsmyten, en gång för alla. Dags att vägra acceptera ologiska bortförklaringar och på allvar ta itu med orsakerna till att jämställdheten dröjer. Dags att benämna saker med deras rätta namn och visa på maktkonflikten som står i vägen. Jämställdhet är ingen utopi, utan en mänsklig rättighet som kan säkerställas i ett demokratiskt samhälle. Om viljan finns. Hoppas det finns fler som vill vara med och göra 2008 till året då vi krävde jämställdhet NU.