Spridda tankar ur en människas funderingar om jämställdhet

Jag är med i jämställda.nu för mina barns skull – mina två pojkar (och för min fru, mor, min syster, svärmor, svägerskor m.fl. fantastiska kvinnor i min omgivning) samt inte minst för min egen skull.
Jag vill att vi skall få leva så rika liv som möjligt. Inga fördomar/traditioner kring kön skall begränsa oss i samliv, yrkesval, smak, beteenden mm. Jag vill få fundera fritt kring möjligheterna för oss män(niskor) att få vara hela.
Kvinnor av idag har alla möjligheter säger vi, samtidigt som vi vet mycket väl att det är på männens villkor. När får vi se en kvinna som chef på ett större företag, där man tar till vara de egenskaper som en kvinna kan tillföra en organisation inom näringslivet?
När får en man prioritera barn och familj utan att ge upp karriären? Eller när får man ge upp karriären för barn och familj? Kvinnor klarar både och, sägs det, men tyvärr tror jag att även de får se sig besegrade av den manliga företagskulturen. På altaret offras våra barn? Våra pojkar? Varför funderar vi män så sällan över att så stor del av de kriminella handlingar som utförs i världen utförs av män? Tror vi i vår enfald att det är en liten klick våldsbenägna män som påverkar våra söner eller kan det vara så att vi tillåter en hel värld att prägla dem i ett mycket traditionellt synsätt – mer eller mindre omedvetet. Varför är vi så rädda för våra barn så att vi inte ens tar oss möjlighet att vara med dem när de är små?
En gång i historien blev vi tvingade till det (pappaledigheten). När vi nu diskuterar ytterligare pappadagar skall det plötsligt vara frivilligt – varför har vi inte krävt att få vara hemma? Varför tycker inte vi män att det är så viktigt och roligt med barn så vi vill vara tillsammans med dem på dagis, fritids, skola? Lite grovt känns det som om barn blir intressanta först när vi kan träna dem till något! Jag uppskattar verkligen alla idrottstränares arbete med våra barn och ungdomar men varför börjar vi inte umgås med våra barn tidigare. Bara vara med dem?
Mjukispappa är skällsordet som verkligen borde omvärderas. Det krävs oerhört mycket träning för att bara vara! Barn kan det – kunde nog lära oss en hel del.
Hur kan vi män acceptera att den andra halvan av mänskligheten är rädda för oss? Eller känns det tryggt att det inte är tvärtom. Skulle det kännas väldigt osäkert om vi vore jämlika? Det är inte säkert att världen skulle se annorlunda ut om kvinnor skulle få bestämma – men det kan snart inte bli värre så varför inte testa? Jag hoppas och arbetar för att mina söner skall få större möjlighet att vara sig själva även om jag vet att jag redan snävat in deras vyer. Men det är ett långsiktigt arbete att bejaka olikheterna och likheterna mellan man och kvinna. Och det är en utmaning för oss män att bejaka det vi känner och att göra det i tid innan vi gömt våra känslor för andra och för oss själva!

Hans-Olof Martinsson, pappa