Tankar från Europride-08

Så jag gick på min första Pridefestival. Hade förut hittat tusen anledningar till att inte gå. Allt från politiska skäl som resonerade kring Pride som "klass"-fest till irritation över Pride som diskriminerande mot bi-personer. Men då jag har turen att omge mig med den sortens flator som innehar samma feministiska åsikter som jag, valde jag att i år tänka om och ge det en chans. Ska man delta någon gång ska man väl göra det under ett Europride såklart!

Under veckan deltog jag i allt jag förmådde. Det var ett feministiskt brandtal av Tiina Rosenberg och genusvetenskapliga analyser av sjukvårdens mörka historia om diskriminering mot hbtq-personer. Det var skrattsalvor under dragkingsframträdanden och hugg i hjärtat när exilmuslimer berättade om hur den iranska regimen med sin politiska islam systematiskt dödar kvinnor och hbt-personer genom piskrapp eller stenkastning. Jag kände en känsla av samhörighet och tillfredställelse när jag såg mig omkring i Pridehouse. Jag kände styrka i ett sammanhang av feministiska flator, bi och queerpersoner och transsexuella, men även en rynkad panna och en snabb tanke och undran över var alla män var? Bögarna? De feministiska männen? Vänstersnubbar som brukar stå främst i ledet och skrika högst 1:a maj, var höll de hus? Kärlek. Det var kärlek när hiphop-duon "God-des and She" levererade förstaklassig hiphop utan kvinnoförnedrande texter och lyckorus när "Cirqus Alfon" framförde en underbar show på kulturscenen.

Klart jag har synpunkter på 60 kronors öl, schlagerhets och glitter eller dyra festivalbiljetter. Men det finns en poäng i att tillhöra något större, något där man finner styrka och där man pratar politik och samtidigt får tid att bara vara. Skratta, prata, festa eller kanske till och med knulla. Det kan vara så himla skönt att se lite ljus och få lite förhoppning om mänskligheten mitt i vardagstrist ångest över alliansregeringens nästa påhitt, könssegregerade arbetsplatser eller homofoba trista krönikörer som får medialt utrymme.

Jag tar med mig Pia Laskars uppmuntrande ord om hur få kan göra mycket. Jag tar med mig Birgitta Stenbergs tanke om trianglar och Tiina Rosenbergs undran över med vilka vi kvinnor kämpar för att bli jämställda med, när ingen vill vara jämställda med oss.

Ibland blir man bara så trött på att allt man gör ska granskas och utvärderas eller analyseras sönder så pass att man stundom glömmer att det faktiskt går att kombinera politisk aktivism med annat man gillar. Fest, glädje, kärlek och vänskap. Det blir det som Pride får symbolisera för mig. Och när jag går där i tåget är det lyckorus, glädje, kärlek och samtidigt en klump i halsen som jag känner. En klump för att allt det här ens ska vara nödvändigt. En klump över att någon vill begränsa kärleken eller ta patent på den. Över att det som är norm ses som bättre. Jag önskar att jag fick gå i en parad som något år bara har fest, utan att känna att man samtidigt är berövad vissa rättigheter eller ses som avvikande. Tills dess går jag med glädje och stolthet tillsammans med övriga glädjetörstande och politiskt aktiva deltagare!

Hilda Rolfsdotter